Jag lyssnade imorse på en debatt om Ryssland – ”Monster under sängen i säkerhetspolitiken”. Medverkade gjorde Anders Mellbourn, Carolina Vendil Pallin, Jacob Hedenskog och en rysk journalist Irina Dergacheva stationerad i Sverige. Det gavs många olika bilder kring Ryssland, både ur ett allmänt samhällsperspektiv men också ur ett säkerhetspolitiskt ”hotperspektiv”. Detta är också den eviga frågan i svensk säkerhets- och försvarspolitik, Ryssland - hot eller inte.
Varför är detta den ”eviga frågan”? Jag tror att en orsak är att vi har haft Ryssland / Sovjet som grund för vår försvarsmaktsplanering i 300 år! Och planeringen har tagit sin utgångspunkt från en renodlad hotbildsstyrning. För ca tio år sedan var både den politiska nivån och den militära ledningen enig om att så kunde vi inte ha det i fortsättningen – vi måste basera dimensioneringen av vårt försvar kring en bredare syn på möjliga hot utöver invasion/väpnat angrepp mot territoriet, men också på vad vi vill själva som nation ur ett värde- och intresseperspektiv. Dvs vilka värden och intressen vill vi säkra och försvara och då tillsammans med andra. Vår nya säkerhets- och försvarspolitik bygger ju på ett aktivt uppträdande i samverkan och samarbete med andra snarare än att stå utanför vid sidan om och passivt vänta på stora angrepp mot nationen.
Men åter till Ryssland – ett problem i den svenska synen och debatten kring Ryssland är att bilden har varit svart eller vit. Antingen utgör Ryssland inget problem eller hot alls – eller så diskuteras väpnat angrepp mot hela eller delar av Sverige. Detta märktes i synnerhet efter Georgien-kriget förra året – från en i vissa sammanhang naiv och överpositiv syn på Ryssland till att vi skulle tillbaks med försvaret till ”landstigningsstränderna”. En ordentlig pendelrörelse - det borde väl gå att nyansera synen mer än så!?
Men vad har då hänt i Ryssland under senare år? Det råder väl ingen tvekan om att den ryska utvecklingen oroar – ett mer auktoritärt och maktspråksorienterat Ryssland framträder åter på världsarenan. En militär upprustning med stärkt övningsverksamhet pågår också sedan flera år. Jag menar att Ryssland de närmaste åren – om den politiska och militära utvecklingen fortsätter i nuvarande riktning – kan komma att skapa militära problem, konfrontationer och kanske t.o.m. kriser. Och detta även i vår region och vårt nära intresseområde dvs i Nordeuropa och Nordområdena / Barents / Arktis.
Men detta betyder inte att vi behöver planera för direkta angrepp mot vårt territorium – däremot för att tillsammans med andra visa närvaro och att även fortsatt ha en kvalificerad försvarsmakt, som i en multinationell kontext kan vara trovärdig och visa ”styrka”. Och för detta krävs inte mängder av mobiliseringsförband utan snarare ett mer begränsat antal tillgängliga och kvalificerade mark-, marin- och flygförband. Denna inriktning på att tillsammans med andra hantera Ryssland (dvs. inte Sverige på egen hand) ska också kopplas till riksdagsbeslutet nyligen att ”ge och ta emot militär hjälp” – detta i sig ett paradigmskifte i svensk säkerhetspolitik.
skrivet av Michael Moore, utvecklingschef i Försvarsmakten
Läs referat från seminariet Monster under sängen i säkerhetspolitiken?
